Det är så mycket jag vill skriva här, men som jag inte kan. Jag vill bara få ut allt. Att alla ska veta. Men ändå inte. Egentligen vill jag inte att någon alls ska veta. För det är ingen skön känsla jag känner och jag vet inte ens om det jag känner är äkta. Vet ni hur jag känner mig? Jag känner mig fucked up och det värsta är att jag samtidigt känner mig hjälplös. Totalt hjälplös. Som i en båt utan varken åror eller motor. Bara fast.

Och just nu vill jag bara skrika. Ett riktigt primalskrik och få bukt med det som händer inom mig.

Jag vill sitta med facit i hand och veta hur jag ska göra. Hur jag, och personerna i min omgivning, ska bli som lyckligast. Istället får jag bara chansa. Tänk om jag fattar fel beslut, tänk om det inte alls blir som jag tänkt mig, tänk om jag blir fast eller precis tvärtom, tänk om det blir det bästa beslut jag någonsin gjort, tänk om det blir det motsatta...