VÄRSTA KÄNSLAN: ATT KÄNNA SIG ÖVERGIVEN. Och det var precis så jag kände mig imorse när jag insåg att jag var själv i sängen.

Jag hade hört F's klocka ringa vid halv sju, men jag trodde han skulle väcka mig innan han skulle gå.

När jag vaknade upp från min koma var klockan åtta och åtta skulle hans tenta börja. Ändå kände jag mig lite förvirrad - är han kvar eller inte? Han hade ju lämnat en massa saker.

När jag gick mot dörren för att se om hans skor var kvar (jag visste egentligen att han hade gått, men mest för att vara säker och få bekräftat att det var mitt värsta ögonblick någonsin) såg jag mina nycklar ligga nedanför brevinkastet. 

Och jag blev skitledsen. Verkligen asledsen. Men inte så ledsen att jag började gråta, men jag kände mig helt tom. För jag hade blivit lämnad. Utan att i vaket tillstånd ha fått en puss eller ens fått säga "lycka till".