Oh my god, säger jag bara! Resan till IKEA var ju inte riktigt som jag tänkt mig. Inget annat heller för den delen.

Springer till bussen 11.26 och någonstans på vägen hör jag någon skrika mitt namn. Oliver sticker ut sitt huvud från en port och jag har inte tid att stanna och socialisera. Jag ska ju med bussen. 11.27 står jag på Knutpunkten och väntar. Väntar, väntar och väntar lite till.

Buss nummer 2 kommer. Sjuan och ettan också. Tvåan står kvar, funderar på att ta den. Kanske har jag missat buss nummer 22?

Springer fram till tvåan och hoppar på. Velar bland de lediga platserna och slår mig till sist ner snett mittemot en utländsk man som frågar mig om ryggsäcken bredvid mig stör. Va? Jag fattar ingenting, men nej, den stör inte. 

Får panik i Hälsobacken. Tänk om denna inte går till IKEA. Tänk om denna inte ens går till Ödåkra! Istället för att gå fram och fråga hoppar jag av vid Kopparmölle och bestämmer mig för att gå till Stattena och ta 22an därifrån. Halvspringer dit, ville inte missa en buss till. Kommer fram, svettas, tio minuter kvar tills bussen går. 

Sätter mig bredvid en tjej i röd kappa och frågar om jag kan sitta bredvid henne, överdrivet leende. Inget svar. Pinsamt. Sätter mig ändå. 

Väl inne på IKEA hittar jag inte ett smack och går fram och tillbaka och velar bland alla saker men till sist (efter nästan två timmar därinne) kommer jag därifrån med fem saker. Nöjd över mina fynd men missnöjd över att anledningen till att jag egentligen åkte till IKEA inte fanns.

När jag ska åka hem är jag tio minuter tidig och får stå ute och frysa och ta skydd i parkeringshuset eftersom de inte har någon busskur på hållplatsen. Bussen kommer och jag går fram till hållplatsen, busschauffören drar ut på det så jag ska få frysa lite extra länge och sen börjar en äldre dam prata med mig. Varför dras de gnälliga och sällskapssjuka tanterna alltid till mig!?

Livet är fint.