Nu när jag kollade statistiken och såg att ni är fler än någonsin, men ändå inte kommenterar blev jag sjukt besviken.

Det spårade i skolan som vanligt, men vi har jäkligt roligt och får gjort en del hemma ändå så det gör inget. Vi har bestämt parkhäng och öldrickande nästa helg för att fira att arbetet snart ska in (fyra dagar senare typ). Vi har en jäkla sammanhållning och det kommer bli så tråkigt när vi inte kommer gå i samma kurs längre.

Man säger ju alltid att man ska fortsätta träffas, men jag träffar ju inte Oki speciellt mycket länge (tjejen jag connectade riktigt bra med förra delkursen), förutom idag när vi stötte på varandra i Hangaren.

Om inte, så har vi i alla fall haft en jäkligt bra termin tillsammans.

Och vi pratar redan om oboy, kaffe, BK och hur hungriga alla är. Kommer bli en produktiv dag, känner det på mig.

Släckte lampan, satte på svt1 som visade reprisen av Eurovision Semifinal och tvn på insomning. Sen stängde jag av min telefon för att kunna sova ostört, för varje gång jag går och lägger mig sent är det någon som får för sig att sms-bomba mig och ringa en massa. 

Jag somnade nästan direkt. Var så himla utmattad och jag lyckades sova hela natten utan mardrömmar som blivit allt vanligare för mig. Tidigare har jag nästan aldrig drömt mardrömmar, men på senaste tiden har det hänt mycket oftare.

Planen var egentligen att jag skulle ut och gå med Antonia idag, men hon visste inte om hon skulle hinna och jag är inte jättepepp och behöver egentligen plugga.

Det är så mycket jag vill skriva här, men som jag inte kan. Jag vill bara få ut allt. Att alla ska veta. Men ändå inte. Egentligen vill jag inte att någon alls ska veta. För det är ingen skön känsla jag känner och jag vet inte ens om det jag känner är äkta. Vet ni hur jag känner mig? Jag känner mig fucked up och det värsta är att jag samtidigt känner mig hjälplös. Totalt hjälplös. Som i en båt utan varken åror eller motor. Bara fast.

Och just nu vill jag bara skrika. Ett riktigt primalskrik och få bukt med det som händer inom mig.

Jag vill sitta med facit i hand och veta hur jag ska göra. Hur jag, och personerna i min omgivning, ska bli som lyckligast. Istället får jag bara chansa. Tänk om jag fattar fel beslut, tänk om det inte alls blir som jag tänkt mig, tänk om jag blir fast eller precis tvärtom, tänk om det blir det bästa beslut jag någonsin gjort, tänk om det blir det motsatta...

Man vet att man har lyckats när ett band man recenserade för ungefär tre år sedan kommer fram till en efter en utekväll och fortfarande är pissed för de tycker man skrev dåligt om dem.

Alltså jag menar, att man ens orkar bry sig. Antar att det måste tagit hårt och att jag träffade precis rätt.

Idag vaknade jag upp bredvid den sötaste killen.

Idag åt vi middag till frukost, men först fick jag ett "till frukost?".

Idag har jag varit uppfinningsrik och gjort en liten säng på balkongen där jag legat mesta delen av dagen och pluggat och solat.

Idag konstaterade jag, efter att ha lyssnat på Nicki Minajs Super Bass en miljon gånger, att jag aldrig kommer tröttna på den.