Ett ställe där jag spenderar mycket tid nuförtiden är på tåget och olika stationer. Jag har därför hunnit studera människors olika beteende vid tågresor.

Det börjar med att man ska gå på tåget. Vissa står snällt och väntar på sidan så att passagerarna på tåget kan gå av och de andra på. Vissa har däremot svårt för att förstå detta och tränger sig istället förbi allihopa och knuffar bort de som ska av och samtidigt hindrar dem från avgång. Då undrar jag vad det är de har så bråttom till? Tågresan går ju knappast snabbare för att de tränger sig. Är de rädda för att inte få sittplats på ett i princip helt tomt tåg?

När man väl satt sig och tagit fram sina böcker vill man helst sitta ensam, och som den svensken man är lägger man väskan eller sina andra attiraljer på sätet bredvid och låtsas att man inte ser människorna som går förbi och letar sittplats. Har man otur får man en granne trots att man ser ut att bitas och jag blir alltid så jäkla sur när människan bredvid mig har käkat en hel lök till frukost och stinker värre än vårt sophus.

Om man har turen att sitta själv och sen märker att det faktiskt är ganska låg ljudnivå i vagnen man sitter i och tänker att man kanske ska få läsa ostört idag? Nej. I sista sekund sätter sig självklart tågets tjattrigaste tjejer precis framför och jag får dille.

Man ska ÄNTLIGEN gå av det förbannade tåget och samma sak här - vissa människor har lite extra bråttom med att komma på tåget och tränger sig därför så man själv inte kan gå av. 

Sen är det ju det här med hemfärden. 

Igår hände det en rolig sak när jag skulle hoppa på.
Hade världens tur med uppskattning av var dörren skulle hamna och kom precis framför. När jag står och väntar på att passagerarna ska gå av, ja då ställer sig en äldre hårig man mitt framför ingången så alla får väja för honom. Sen tränger han sig före alla andra och fick konstiga blickar från en medelålders dam. Själv orkade jag inte bry mig, inget förvånar mig längre.

Förhoppningsvis får man sittplats på det smockade Göteborgs-tåget. Har man rejäl otur finner man en sittplats men då kommer det någon dryg jävel och säger "det där är min plats". 

Nu kommer vi till det bästa och det största irritationsmomentet på hela resan. Att folk tränger sig när man ska hoppa av, det fattar ni vid det här laget. Nu ska man istället ta sig uppför de ökända rulltrapporna där folk inte riktigt vet hur de ska bete sig. Tänkte att jag skulle förklara för er hur det ser ut så det blir lättare att förstå.

Det finns två rulltrappor bredvid varandra, en upp och en ner, och innan dess två dörrar, vilken man går igenom beror på vilket håll man kommer ifrån. Eller, så ska det åtminstone fungera. Det bildas alltid väldigt lång kö där och vissa människor anser sig lite mer viktiga än andra och tränger sig därför genom att ta andra dörren (dörren man tar om man kommer uppifrån och ska ner) där antal köande är noll och bara glider förbi hela kön. Ingen säger något. Glöm inte att det är Sverige vi lever i!

Sen kommer rulltrappan. Så som jag har förstått det är det en oskriven regel att man ska ställa sig till höger i rulltrappan så att springande människor kan göra det till vänster. Ibland undrar jag vilka imbecilla och framför allt blinda jävlar som bor i detta land. Antingen ignorerar de att alla som ställer sig till höger, eller så förstår de bara inte och tänker att de inte har några vänner att stå och prata med och är helt enkelt bara dumma.

Just ja! Glömde nästan att berätta något annat som är helt lysande när det kommer till mina tågvanor. 

Igår stod två tanter framför mig i rulltrappan (bredvid varandra såklart) och ovanför rulltrappan skulle de åt olika håll och därför säga hejdå. Vart tror ni de väljer att ställa sig? Precis ovanför rulltrappan.


Jag kan verkligen inte förstå mig på sånt här beteende och jag är så jävla glad att jag läser om sånt här nu. Hur människor beter sig i olika situationer och framför allt - VARFÖR. Det blev bara 3 248 tecken, plus detta. Utan blanksteg!

Det finns en speciell kille i mitt liv. Han har väckt mig på så många olika sätt att jag tappat räkningen och han har hållit mig sömnlös lika många gånger om du bara multiplicerar det med tio. Det är ingen ny pojkvän eller älskare jag talar om. Det är min otroligt störiga granne.

Mitt emot mitt hus bor det nämligen en kille. En jäkligt störig sådan och att han inte blivit vräkt för längesedan det förstår jag inte. Jag vet inte hur länge han har bott där, men en sak är säker - jag håller på att bli tokig.

Jag vänder fel på mitt dygn på grund av honom och hela min vardag blir fucked up. Jag håller på att bli ungefär lika tokig som Zooey Deschanel i filmen Hemma Bäst när mockingbirden håller henne vaken.

Annars är det bara hej hej Akademibokhandeln!

...fick med block, penna och tågkort

...jag hittade dit på en kvart och efter att ha frågat femton personer om vägen

...tappade inte rösten och ingen skrattade därför åt mig

...verkar än så länge ha skitbra klasskamrater

Gick hem till farmor och lämnade lite saker, kom hem, lagade mat, pappa kom hem, fick laga samma mat igen då det var för lite till honom, hämtade högtalare med pappa, tog bussen till Therese för att hämta mina saker, tog bussen hem igen, kollade upp kurslitteratur, svor över att den var så dyr, beställde två böcker, mejlade en massa människor om deras begagnade böcker.

Kände precis att mina fötter inte luktar gott. Vadå, jag duschade ju imorse, hur mycket dålig lukt kan man producera som människa egentligen? Så nu måste jag gå och duscha. Igen.